Det finns hopp

Det var falskt svininfluensaalarm. Så du vet det mamma.

Hon ringde nämligen igår och undrade hur det var med mig. Jag frågade om hon inte förstod ironin i det förra inlägget? Att jag hostade till och förmodligen fått influensan? Nej, det gjorde hon inte, sa hon. Och det är klart. Barn och gamla förstår inte ironi.

Jag har köpt ett par stödstrumpor inför flygresan. Mitt pinsammaste köp hittills. "Jag ska ut och flyga, det är därför" sa jag till hon i kassan för säkerhets skull. Hon verkade inte bry sig. Pappa sa att det nog var tur att jag köpt det, för att proppar ligger i släkten. "Gör det?" frågade jag. Har aldrig hört något om det. "Ja, jag fick en propp när jag flög till Azorerna" svarade han då. "Nej, det fick han inte alls det" sa Anita, så jag vet inte vad jag ska tro.  

Pappa har i alla fall fått ett slags hopp om mig nu när jag ska till Australien. "Helena, där kanske du kan hitta någon att gifta dig med. I Växjö verkar ju inte finnas någon i alla fall". Han förstår inte min teori om att karlar förstör och hindrar en från allt man vill göra här i livet och gör att man blir personlighetsförändrad och börjar anpassa sig. Så är det med all säkerhet vart i världen man än befinner sig. Herregud.