Hej hej. Jag lever. Fortfarande.

Oj oj oj. Sakerna jag upplever har. Ni skulle bara veta. Kan omojligt beskriva allt nu. Har lanat en dator lite snabbt bara. Men jag skriver ratt mycker for hand som jag kan skriva ner har sen nar jag ar tillbaka i civilisationen.

Sag hundratals med kangurus pa bussresan hit. Det myllrade av dem. De var overallt. Bussen korde pa tva. Och emus sag jag. Strutsfaglar som ranner omkring som ingenting i naturen. Herregud. Men mest facinerande har ar alla manniskorna. Jag har traffat pa sa mycket udda folk att ja... nej. Och som de glor pa den dar nya tjejen (och den nya tjejen ar jag). Och som de skrattar at mig. Idag till exempel nar jag dammsog sprang det en stor kackelacka over golvet. Och jag fick panik. Rusade ut i koket och hamtade en av mina chefer och sa att det ar ett jattestort monster pa golvet. Han kom och tittade och konstaterade torrt att ja, det ar en kackelacka. Jag stod fem meter bort och bad honom doda den. Han kollade pa mig som om jag kom fran yttre rymden. Sen tog han av sig sin ena flippflopp och slog ihjal den. Sen skrattade han och skrattade och skrattade at mig. Nat for honom att beratta i baren sen.

Och den andra chefen, han ar sa snall. Han fixar och donar for att jag och den andra backpackern har ska kanna oss som hemma. Han kopplar in tv-apparater, fixar vattenkokare, snabbkaffe, mjolk, DATOR, insektsmedel (som jag har bredvid sangen) och han ar mycket orolig att vi inte ska trivas. Hela tiden sager han att vi MASTE saga till ifall det ar nagot vi saknar.

Ska skriva mer sen. Det har maste dokumenteras.

Det ar tio timmar till narmsta stad. Det bor 1200 personer har. Det ar lite skrammande att vara sa isolerad. Men det ar en bra provning. Tjanar fett med pengar och kapitalisten inom mig jublar.