Jo, paddorna har, de tillhor inte Australien egentligen. Pa 30-talet hade man problem med skalbaggar pa sockerfalten. Da kom nat ljushuvud pa att man kunde slappa ut ett gang paddor och lata dem ata upp skalbaggarna. Sagt och gjort. Man impoterade ett hundratal giftiga agapaddor (cain toads pa engelska) fran Sydamerika och slappte dem losa. Problemet var bara att paddorna at inte skalbaggarna. Inte en enda. De tyckte de smakade ackligt helt enkelt. Vad paddorna daremot gillade var att gora nya paddor. Sa nu far man dras med miljoner och ater miljoner av dessa ackliga fula djur. Och det mest skrammande ar deras storlek. De kan vaga upp till 2 kg.
Efter det modknat har vi alltid en fyra fem sex atta paddor pa var uteplats. En kvall satt jag och pratade med Kari telefon och under tiden studerade jag deras beteende. Det star en cykel i ett horn. En av paddorna hoppade upp pa bakdacket, klattrade upp pa sadeln, vidare ner pa ramen, upp pa styret, ut pa handbromsen och ramlade ner pa golvet. Sen samma sak igen. Och igen. Skitlabbigt. Som om de vore lite manskliga. Kanske fortrollade prinsar allihop. Och aldrig kommer de bli kysta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar