Varning for depp och kursiv skrift.

Var i Cairns igar. Gick ut pa klubb och sa. Det var smartsamt. Alltsa det var tillsammans med en massa som skulle lamna farmen och dra vidare och idag sa alla hej da och alla grinade och var deppiga och jag kande mig supernere och bolade bakom mina solbrillor hela vagen pa bussen tillbaka till Mareeba. Allt kandes sa hemskt. Att saga hej da ar inte kul och det var inte kul (med risk att bli for personlig) att en person jag liksom rakat ha en grej med har pa farmen var skitsur och laste in sig pa sitt rum pa hostelet vi bodde och vagrade saga nagonting (eller ens kolla mig i ogonen en enda gang pa hela helgen) nar jag drog och ja... han ar ett asshole (forsta klassens) men man kan val for fan saga hej da anda val? Ar det for mycket begart? Va? Va? Va? Vi kommer ju liksom aldrig mer att ses nu. Och aldrig ar en javligt lang tid. Vi har visserligen brakat 90% av tiden vi umgatts (bra jobbat Helena) men ar anda deppig over detta nu. Ge mig en dag eller tva och jag ar over det. Javla fransman (singular). Herregud vilket folk.

En ny generation backpackers haller pa att ta over och vi ar inte manga kvar av min generation och allt kanns som slutet. Dessutom i slangde Jennie ut kanske 20 pers fran husen hon och Jack ager for att hon kande lukten av Marijuana. De som skulle stanna manga veckor till fick komma tillbaka sen nar hon nyktrat till och lugnat ner sig. Men de som skulle lamna husen den kvallen blev satta pa en buss till Cairns kl 9 pa morgonen for att hon ville ha bort dem.

Deppigt? Ja!

Man kommer ju inte bry sig sa mycket om det dar och den har varlden nar man lamnar Mareeba men just nu ar jag en av de fa som maste stanna kvar ett tag till och jag vill inte det. Vill aka till Melbourne och traffa Kari i morgon dag. Fast det gar ju inte.

Men...

13 dagar kvar. 312 timmar. 18720 minuter. 1123200 sekunder.